Fick en himla söt kommentar från übersöta Kristina nyss [...] Andree och du verkar ha en så himla bra relation, sådan lättsam och skämtsam relation [...]

Ja, det har vi! Men det har inte alltid varit så. Eller jo, nu ljög jag – vi hat ALLTID haft humorn och vår jargong ihop, men vårat förhållande har absolut varit mer ansträngd!
Jag var 15 år när jag och Andree träffades, jag var svartsjuk så in i helvete och det sjukaste med min svartsjuka (no pun) var att jag var expert på att bygga ihop en story i mitt huvud. Svarade han inte i telefon och jag visste att han hade varit och fikat tidigare på dagen med några vänner, och någon tjejkompis hade varit med, ja, då var det ju SJÄLVKLART de två som höll på med något nu, X antal timmar senare, för att han inte svarar! Och så spelades en film upp i mitt huvud hur Andree bara skulle skjutsa hem henne, men att de istället börjat hångla i bilen yada, yada.. ung, osäker och bränd sedan innan.
Detta pågick hela min tonårstid med Andree, att han stod ut med mig, fattar jag inte?
Idag är jag en miljard gånger mer självsäker, för jag är så jävla trygg i mig själv, och det är DET det handlar om! Inte pga. någon annan, utan en själv!
Andree åker iväg på konferenser eller är ute på egen hand och larvar runt och jag ställer inte tusen frågor eller låter sur så fort han är lite full. Tjejer som gnäller på sina fulla pojkvänner är det värsta som finns (eller tvärtom, partner som partner..).
Det ska krävas ganska mycket innan jag ska bli svartsjuk nu för tiden. Hade han kommit hem med några konstiga vårtor på *piiip* någong gång, ja, DÄR hade det lixom varit båtten is nådd! 
Men så länge det inte finns “bevis” finns det ju inte heller något att bråka om, right?
Idag är vi mer harmoniska med varann. SJÄLVKLART kan både han och jag få en släng av svartsjuka, men den är bara nyttig, anser jag. Hade varken han eller jag varit svartsjuk någon gång, DÅ hade jag blivit rädd. Nu vet man att det fortfarande finns en oro över att förlora den andra, någon form av bekräftelse på att man betyder så mycket. Typ.
Och om han tittar på en annan tjej på stan så är väl fan inte det hela världen? Han behöver ju inte ÖVERDRIVA om jag är med, men vad fan. Det finns ju fortfarande andra tjejer han kan finna attraktiva, annars hade jag blivit rädd
Man måste ha sina grejjer. Det är viktigt! Han ska kunna åka iväg på sitt, utan mig, och tvärtom. Ha egna hobbies, lite “egentid” från varann ibland. Det är minst lika viktigt som “gemensam tid”!
Andas lite ibland. Hinna sakna varann.
Sedan är beröring så ENORMT viktigt! Par som aldrig kramas, pussas eller håller handen förstår jag inte riktigt. Jag och Andree kramas otaliga gånger om dygnet, bara sådär. När den andra lagar mat, sitter vid datorn eller vad det än må vara! Se varann i ögonen och bara mys! (Och K-brunnar, party people! K-brunnar!)
Humorn har vi som sagt alltid haft! Vi wieslar varann för att retas, vi har internskämt som aldrig har något slut, vi gör sjuka grejjer med varann som vi inte kan visa “in public” för då hade vi blivit inspärrade (nej, inget snusk, bara.. strange!), vi kan munhuggas som två små ungar mellan varven, slå ostmackor i fejjan på varann, klappa till messmörsknivar fulla med messmör i pannan på varann, reta varann om någon uttalat något fel en gång – och lixom minnas det i VECKOR och pika om det.. jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!
Vi bråkar väldigt sällan (bråkar = skriker/gormar på varann), och självklart kan han reta gallfeber på mig när det kommer till, ja, framförallt städning, men det är ju ingenting man lämnar någon för
(och han har nog något på mig…. HAHAHAHAHAHAHAHA NOT! *miss perfect*)
Vi har ju trots allt varit ihop i snart 11 år, det vore ju konstigt om vi inte trivdes ihop 
Och jag kan fortfarande bli förvånad över att man kan älska någon såhär mycket, fortfarande, efter så många år! Det finns ingen annan som kan få mig att skratta så mycket som Andree!
Så, Kristina, det kommer! Du kommer med all säkerhet att få uppleva sådan här kärlek du oxå, eller någon annan slags kärlek som är perfekt på ERAT sätt!
